Hej kompisar!
Ni är ju väldigt dåliga på att kommentera nu för tiden, leever ni ? :)

---

Jag kan erkänna att dem senaste åren inte har varit lätt, det började med mammas bortgång Januari 2014... Ett halvår efter, i Maj 2014 satt jag på mitt sommarjobb och fullkomligt bröt ihop. Allt som samlats i mig under 10 års tid rann ut, jag kollapsade, jag orkade inget, jag ville inget. Jag började hos en samtalsterapeut, där fick jag gråta ut, klaga, tycka att allt var så jävla orättvisst. Jag kan inte säga att min terapeut "healade" mig, men det var skönt att komma till någon utomstående och prata med. Gråta, va arg, vara besviken och framförallt - tillåta sig själv att inse att ja, " fan Sussie, du har inte haft det lätt i livet, det ÄR okej att vara nere ibland, du behöver inte alltid vara glad" Jag trodde på riktigt att jag inte kunde känna mig hel igen, framförallt trodde jag på att jag inte kunde känna mig hel utan en man i mitt liv. Jag kunde vara glad ibland, sällan, men det hände. Men då var jag ändå inte i det där euforiska lyckoruset som livet kan & ska ge en. Bara det där geniuna skrattet gjorde jag inte på flera månader. Jag minns fortfarande när det kom, jag och Annelie satt på min balkong och hon sa som vanligt någon rolig kommentar som ara fick det att spritta i hela kroppen, jag asgarvade. Äntligen! Ett riktigt geniunt skratt. Jag var så glad då! SÅ glad över att jag skrattade.

 

April i år när vårsolen började titta fram så kände jag mig lycklig, utan man och utan min mamma. Saknad och ledsamt samtidigt såklart,. men lycklig. Jag trodde att det bara var solen. Men vet du? Jag har varit glad sen dess, jag bara är så himla lycklig i mitt liv just nu. Av ingen anledning alls förutom att jag har kvar min familj på jorden, mitt syskonarn (och en liten till på väg) mina få men fantastiska vänner som alltid funnits där, för att jag fått sommarjobb på KappAhl, att jag kämpat och sökt jobb trots att jag inte mådde bra OCH att jag fixade det!
Psykiskt ohälsa har ökat helt sjukt med åren och det borde ifrågasättas och pratas om mer, alla har dåliga dagar, psykiskt ohälsa är inte bara "en dålig dag". Du vaknar upp varje dag i flera månader...värst av allt år och bara känner att livet är så jävla ovärt!

 

Trots all jävla röra under ett år, alla tankar på "hur tar jag livet av mig själv snabbast" till att sitta här, just nu på min balkong med en kopp kaffe med sex and the city i bakgrunden och gråta, men inte olyckliga tårar denna gången, utan lyckotårar. För att jag är så jävla värd det!

Hej vän!

Hur mår du?
Jag mår...okej!

Blev väldigt ledsen och sentimental  nu ikväll.

 

Dem som känner mig  vet att jag har en stor dröm i livet, en riktig dröm, en dröm jag inte kan ta i, utan en dröm jag bara kan uppleva. Att få en familj! En man och barn. Ända sen jag var tonåring, 14-15 år har jag drömt om barn. Det har aldrig varit något jag tar för givet att jag skall "få", är jag menad att bli mamma så kommer  det, är jag inte det så är jag inte det. Jag har många vänner som har barn, min dröm och längtan blir bara starkare och starkare för varje dag. Idag har jag sett fyra personer som lagt ut bilder på deras fina bebismagar... Fyra stycken. En del yngre än mig, en del i min ålder. Jag känner mig väldigt ofta ensam. Jag vill också sitta där en vardagskväll, päsa i soffan med "the love of my life", jag vill också bråka om vem som ska laga middag och diska. Jag vill också ha den där jag-kan-inte-leva-utan-dig-kärleken. Jag är 25 år i år. När jag var yngre trodde jag att jag skulle ha ett barn på ett par år vid det här laget. Om jag är menad till det. När är det min tur? Kommer det vara min tur? Alla mina vänner säger "det kommer.." Men när? Tiden går, åren går. Jag vill också älska någon. Bli älskad.
Jag vill komma hem till någon, jag vill inte komma hem till en tom (nåja kattfan är ju här men ändå) lägenhet varje dag, jag vill inte stå och laga middag själv längre, jag vill inte lägga mig och sova själv längre. Jag hatar att vara ensam. Kvällarna är värst. Tankarna kommer först om mamma, sedan om livet - sen kommer den där hemska jävla tanken om jag bara vill strypa ihjäl likt en kobra. Jag är så jävla ensam. Och jag hatar det!

'Jag är jätteglad och lycklig över mina vänners barn och framtida barn. Skulle aldrig ta ifrån dem den lyckan, aldrig! Jag är avundsjuk. Jag vill också vara där.

 

 

Vet inte vad jag ska skriva mer, var bara tvungen att skriva av mig.

Dystert, osammanhängande inlägg men det får du ta!

Tack för att du tittar in här hos mig

/ Sussie som vill ha sin saga

Hej!

Det var ett tag sen.. har varit jättesugen på att skriva flera gånger, men internet har inte fungerat. Men nu så, Gud ville väl antagligen det.

Det var just det, en tanke som slagit mig många gånger. Är du troende? Med risk för att provocera dig nu så tänkte jag skriva om det jag funderat om.

Troende, religösa tror ju att allt har en mening, att Gud ville ha det så. Man kommer ju alltid dit, oavsett vad som hänt så var det "Gud som ville ha det så" Otroligt jävla långsökt om du frågar mig. Jag har alltid trott på ödet, att saker sker av en anledning och inte att Gud ville att det skulle ske. Men, med åren har jag slutat tro. Ibland, någon enstaka gång kan den tanken komma upp till mig när något ilandsproblem har hänt, typ att jag missade bussen och blir skit arg över det, eller att planer ändras - då, då kan jag tänka "Nåja, det är väl ödet.." Men sen kommer jag tillbaka till Mamma. Okej, så ödet eller Gud bestämde att min mamma skulle få cancer vid 42 års ålder, ödet & Gud bestämde att det skulle sprida sig, ödet och Gud bestämde sig att hon skulle kämpa i 8 långa och smärtsamma år - för vad? Det blev ju hennes död. Så ödet & Gud bestämde att jag skulle bli moderslös vid 23 års ålder? Ödet och Gud bestämde sig för att min Mamma inte skulle få uppleva mitt liv mer, all glädje, sorg, bröllop (förhoppningsvis;), barn (förhoppningsvis;) mer än de 23 åren vi fick tillsammans? Nej, alltså nej! Varför bestämmer Ödet och/eller Gud att vissa människor går igenom eld och vatten, blod svett och tårar för att kämpa sig igenom livet och ändå får Cancer kastat i ansiktet, och vissa går igenom livet som ett bananskal på hal is? Varför?

 

Troende måste ju ha ett förjävla bra förhållningssätt till tråkiga (och bra) saker som sker. Dom kan ju alltid relatera till att Gud bestämde det. Men "vi", som inte tror på Gud då? Skulle du säga att vi är mer realistiska och omfamnar det verkliga livet och inte "skyller" på något? Jag är rätt delad i den frågan. Alltså, det måste ju vara så enkelt för dem, menar jag. Förstår du hur jag menar?

 

Jag är inte troende, jag tror på saker, men inte på Gud eller någon annan form av snubbe som sitter där uppe på en pelare i himlen och bestämmer saker. Jag tror på det övernaturliga (ologiskt eller hur?)

Min vän har blivit rätt insatt i Buddhismen's värld. Och på senare tid har jag blivit allt mer intresserad av det också. Nej, det är inte så att jag planerar och konventera och bli Buddhism. MEN är det något/någon som tilltalar mig och som känns rätt så är det just, Buddhismen.

Visste du att Buddhismen inte är en tro/religion?  Det är en tradition,väg andlig väg igenom livet. Stor skillnad. Buddhister tror alltså på visom och och medkänsla inprincip.

Det grundläggande inom buddhismen (om jag fattat det rätt) handlar alltså om sådant praktiskt och lättfattligt som att exempelvis; allting förändras (inget varar förevigt. Logiskt, go Buddha), att handlingar har konsekvenser (Igen, go Buddha), att människan inte slutar att utvecklas och förändras. Det fina med Buddhismen tycker jag är att den "talar" till alla människor, oavsett ras, nationalitet eller kön. De lär ut praktiska och lärande saker som exempelvis meditation. Summan av kardemumman: Buddhismen lär ut på ett kraftfullt sätt som hjälpe individen att lära sig i praktiken, att förändras, ta ansvar för sitt liv och att inprincip  att utveckla grunderna för visdom och medkänsla - både för dig själv och för dina medmänniskor. Hur fint är inte det? Rätta mig gärna om jag har missuppfattat det, men det är så jag tror/har uppfattat det.

 

Jehovas Vittnen var och knackade på dörren imorses, där började min tankeverksamhet att snurra mer än vad den redan gör. Dvs som bambi på hal is i 370 km/h..

Och på tal om Jehovas Vittnen, ja jag vet inte. Inte så insatt i det, det jag vet är att dem inte firar Julaftnar, födelsedagar och sådant, va? Vet du något intressant om Jehovas?

Nej, nu måste jag sluta. Ingen människa som har tid att läsa så här mycket text. Förutom jag då. Men, sen är jag rätt egen också, hehe.

 

PS. Detta inlägg var inte till för att provocera eller att trampa någon på tårna, bara tankar och funderingar som jag står för. Säger redan nu att yttrandefrihet är en fin sak vi har i Sverige. DS

 

Ha en fin dag hörrni

 

/ Sussie, som tänker alldele för mycket.

 

 

Hej på dig!

Först vill jag verkligen tacka dig, för dina fina ord och stöttande kommentarer efter mitt senaste inlägg. Du anar inte hur mycket tårar som jag fällde när jag läste så fina kommentarer. Det gör mig lycklig ända in i själen när du säger till mig att mina texter berör. Det är verkligen den finaste komplimangen jag vet, jag älskar ju att skriva och att få det bekräftat att det faktiskt berör någon är en sann lycka.
Vad har hänt sen sist? Har jag fått jobb som krönikör i New York Times? Hehe nej, inte riktigt. I wish ;)

Jag fick äran att gå på Tillsammans mot cancer galan på cirkus i Stockholm förr förra måndagen. En fantastisk, hjärtskärande, vidrig och vacker kväll. Allt i samma paket. Det enda jag tänkte på var Mamma och alla de andra som kämpar/har kämpat mot sjukdomen. Jag kan inte låta bli att gråta nu när jag skriver detta till dig. Programmet hade inte ens sänts i mer än fem minuter innan jag började storgråta, jag grät över alla som hade mist livet, jag grät över alla som kämpar, jag grät över dem som överlevt, jag grät över dem som är anhöriga.. Så fort det kom upp inslag av dessa personer som kämpar så kändes det som ett stort isblock över hela bröstet, ingenting fanns just då, ingenting existerade just då - förutom deras historia. Man kunde se rakt in i deras hjärta och själ, deras smärta över att aldrig kunna se sina barn växa upp, deras smärta i att dem kanske aldrig hinner skaffa barn. Förstår ni den känslan? Jag gör det knappt! Tänk att vara 25 år och vänta på att dö? Det är ju helt jävla absurt! Men jag vill säga till dig att det var en väldigt vacker gala. Alla kändes som ett. Och vet du? Det blev rekord i insamlingen. 88.3 miljoner svenska kronor samlades in den kvällen. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det. Förstår du hur många liv vi kan rädda med de pengarna? Förstår du hur många mammor, döttrar, farmor, mormor vi kan rädda och se till så att deras liv fortsätter? Lycka!

 

Jag har länge funderat på hur öppen jag skall vara här inne, vill egentligen inte prata om mig själv alls, vill inte få konstiga blickar på stan, vill inte att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet. Men jag har funderat sedan jag skrev mitt senaste inlägg att det är många av er som skriver att jag berör. Kanske jag kan hjälpa också? Nu skall jag vara jätteärlig mot dig, verkligen jätteärlig. Jag kan räkna på mina tio fingrar som vet om detta om mig. I Maj detta året satt jag på mitt älskade sommarjobb (som jag saknar så oerhört) det var lugnt den dagen, jag satt och knappade på datorn, min kollega/vän och mammas bästa kompis satt ett par meter bort och jobbade. Och det bara brast i mig, allt jag känt de senaste tio åren brast ut i offentligheten. Det var första gången jag släppte ut allt vad jag hade inom mig framför någon. Jag bara grät, sprang in på toaletten och bara grät. Jag gick hem den dagen, min älskade kollega Susanne bad mig att ringa vårdcentralen för att ta tag i mitt mående. Bara det var jobbigt, att ta upp luren och säga "Vad som är fel på mig" Vad skulle jag säga? "Hej, jag heter Sussie, jag tycker att livet är så jävla värdelöst att jag helst vill slippa det?" Jag fick en tid på Vårdcentralen dagen efter. "Du har en depression, Suzanne" sa dem. Jag? Depression? Den fasaden jag hade murat upp under tio års tid hade fullkomligt raserat mig inifrån. Fullkomligt, Det blev värre när mamma gick bort. Jag kände mig likgiltig, hopplöshet. Jag kände ingenting. Absolut ingenting. Hela jag var lika tom som en ballong. Jag hade bara luft inne i mig, syre, men inte mer än så. Jag orkade inte prata med någon, jag orkade inte träffa någon, jag orkade inte gråta, inte vara arg. Jag ville bara ingenting. Jag blev sjukskriven i tre månader. Tre månader, hela sommaren var jag sjukskriven. Jag ber dig som kanske känner/kände som jag. Sök hjälp! Det finns hjälp och du är inte ensam. Okej?



Nu är det November. Just denna dagen, söndagen den 9/11-14 är en bra dag. Jag har haft en del sådana bra dagar det senaste. Inget gör mig lyckligare (förutom en påse godis och min systerdotter då ;) Är jag frisk? Känner jag att livet är så pass bra att jag klarar mig utan mina "hjälpa mig på vägen-medeciner"? Nej, inte än. Har jag hopp om att jag kommer vara så där löjligt lycklig en dag? Jajo, det vill jag tro. Jo, men det tror jag.

Alltså, dem här dagarna är guld för mig. Då en pirrande känsla går igenom hela kroppen och min mun inte kan låta bli att le. Åt vad? Det är just det, jag vet inte "varför" jag är glad idag. Men jag har lärt mig att ge fan i att stanna upp och fundera på varför jag är glad idag. Utan jag ser bara till att njuta som fan av det istället. Just nu, precis nu är jag så tacksam över alla fina människor jag har som gör att mitt leende blir lite större varje gång. Min fina familj och vänner. Tack för att ni orkar med mig, mitt humör, min envishet, mina dåliga vitsar, min dåliga humor, mitt hemska grisskratt när jag asgarvar. Tack!

Tack för att du kanske orkade läsa allt det här..

Hoppas du har en riktigt härlig söndag!

/ Sussie

Fredag. Det var längesen jag skrev nu. Jag önskar jag kunde säga att anledningen är att jag inte haft tid, fast då ljuger jag. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Anledningen till att jag inte skrivit är att jag tror att du tror att jag försöker spela offer när jag berättar om mina tankar, funderingar och sorg. Jag har tänkt på det i flera dagar, sen imorses satt jag och tänkte på vad mamma skulle säga om mina funderingar kring det här. Hon hade sagt : Men Suzanne, skit i vad folk har och säga, vill du skriva så skriv! Och nu sitter jag här, med så mycket tankar och funderingar, men jag vet inte vart jag ska börja?

 

Att ta på offerkoftan har aldrig varit något för mig, Det är inte synd om mig alls faktiskt. Jag har tänkt väldigt mycket på det här med lycka och strävan efter den. Tar du lycka för givet? Jag har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig att göra, och om jag gör det måste du säga till mig. Jag vet att hela min värld kan rasa samman på några sekunder, likt en orm griper den sekunden tag i dig och omtumlar dig. Lycka är inte ett mål, lycka är ett tillstånd.

Det är höst ute, kallt, kylan sätter sig i kinderna och den ofamnar mig vänligt men bestämt. Mamma skulle hatat det. Hon gillade inte alls kyla. Men i år välkomnar jag den, det känns att man lever när man går ut. Märkte du att jag skrev "gillade"? Dåtid, inte nutid, inte gillar. Det var första gången jag gjorde det. Jag pratar mycket om mamma med Annelie, det är härligt. Mamma gjorde alltid så, mamma sa såhär, mamma var så rolig när hon gjorde det. Jag vill minnas, jag vill skratta, gråta och ta tag i alla minnen och hålla fast vid dem.Minnen och Julia är det enda jag har kvar av mamma. Julia, min systerdotter påminner mig så mycket om mamma, främst för att jag visste hur mycket glädje hon tillförde mammma. Varje gång jag ser på Julia, ser jag mamma. Varje gång hon går fram till fotot jag har på mamma och "pussar mommo" dunkar mitt hjärta ett extraslag, jag försvinner på några sekunder och minns, jag känner hur ögonen fylls med tårar och jag ler. Jag ler för den tiden jag fick, för alla stunder, positiva som negativa. Jag känner tacksamhet, tacksamhet för att jag är den jag är på grund av Mamma. Jag känner tacksamhet för att Mamma och Julia fick nästan 2 år tillsammans. Tacksamhet.

 

 

Vad gör du där uppe Mamma? Är det bättre  där uppe än här nere? Är du fri från alla sjukdomar och misär? Har du hittat frid? Har du förlåtit allt som hänt dig? Jag tänker på dig varje dag, tittar på en bild på dig, förstår inte, vill inte förstå, kan inte greppa fortfarande. Om 3 månader är det ett år sen. Vad hände? Ett år utan dig. Så orättvis, så jävla orättvist.

 

Vet du, jag ljög för dig i början av texten. Jag tycker visst synd om mig själv, idag gör jag det. Och jag tänker låta mig själv göra det också!

Tack för att du läste och ha en trevlig helg!

/ Sussie

 

 

 

 

2014-02-09 kl. 19.56

Två veckor och två dagar. Som en hel livstid, fast ändå så kort. Två veckor och två dagar innebär 384 timmar utan dig Mamma. 384 timmar av ren och skär saknad och ledsamhet som har tagit över hela mig och mitt liv. Jag känner ingen ork, inget lugn, ingen trygghet, ingen direkt glädje, ingen sorg längre. Jag känner bara tomhet. Tomhet över att aldrig kunna få en kram av dig, tomhet av att aldrig höra dig säga att du älskar mig, tomhet över att jag aldrig kommer att få dig att skratta och le igen.  Ditt skratt fick mig lugn, det var den enda grejen du inte kunde dölja eller låtsas, man såg på dig när du skrattade och var genuint glad, även om det bara var för några minuter så såg man det på dig, ditt fina blänkande leende kunde stanna upp en hel värld och få vem som helst att bli rofylld ända in i själen. Jag går omkring och tänker på dig dygnet runt, varenda minut, varenda sekund av min vakna tid. Det har hänt så många gånger att jag tagit upp telefonen och tänkt ringa dig, fråga om vi skulle ta en kaffe ihop och bara vara. Nu, nu vågar jag inte ens gå in i ditt hem själv, det som till och med var mitt hem i ett år - jag vågar inte. Jag har varit så rädd enda sen du försvann från mig och jag har inte förstått varför. Det känns tomt hemma hos dig, du är ju inte där, du ligger inte i soffan eller sängen. Jag var inne där själv för ett par dagar sen, jag ville hämta en film, det tog mig två timmar och 10 minuter att ta mig till mod att gå till dig, till din lägenhet. När jag väl var där bröt jag ihop, satte mig ner på golvet i hallen och grät.  Efter ett tag reste jag mig upp, gick förbi mitt förra sovrum, sedan tittade jag in i ditt sovrum för att se om du var där. Det var du inte. Och det kom som en käftsmäll, det har det gjort så många gånger nu under dessa veckor. Käftsmäll på käftsmäll att du inte finns med mig längre. Hur ska jag klara mig? Tiden läker inte alla sår. Jag har gett upp mamma och jag är ledsen för det. Men att ha sett dig så svag och sjuk har verkligen tärt på mig, du är min mamma och jag älskar dig så ofantligt mycket, att se dig lida sådär som du har gjort har varit så jävla jobbigt. Jag skulle kunna gjort vad som helst för att få den skiten du hade i din kropp att komma till mig istället, att få slippa se dig lida och ha ont och vara rädd. Du förtjänade inte det, du var den sista människan som förtjänade det. Du som har kämpat hela ditt liv med att bygga upp det du hade, du som kämpat för kärlek, frihet och haft så mycket styrka inom dig. Jag frågar mig själv varför och hur gång på gång. Varför fick du det här ödet? Varför lämnade du jorden så tidigt och så snabbt? Och hur ska jag någonsin le igen och genuint mena det? Hur ska jag någonsin kunna titta på kort på dig och inte brista ut i gråt? Jag tittar på kort på dig varje dag, flera gånger om dagen. Jag vill få bort den bilden där du ligger på sjukhuset, det var inte du som låg där livlös. Det var ditt skal, din kropp. Men inte du, den fina starka, glada och levnadsglada människan som du var, var inte där. Jag har försökt få bort den bilden i  två veckor. Men varje gång jag blundar, tittar så ser jag den bilden, det är inte det jag vill minnas, för det var inte du, det var ju bara ditt skal som var där. Och så fort jag kollar på bilder på dig så gråter jag, du är så fin, ditt fina leende var med på varje bild jag har av dig nästan, du ser så levnadsglad ut, så lycklig. Och det var du ju, vissa stunder. Oftare förut, men jag klandrar dig inte, mamma. Jag vill verkligen vara lika stark som du nu, men jag orkar faktiskt inte. Jag känner mig inte redo för något längre, jag känner mig bara så jävla tom. Hade jag fått bestämma så hade jag helst bara varit hemma, gått runt här hemma i min lägenhet och inte göra någonting, inte prata med någon - utan bara gömt mig.  Så som jag brukar göra är jag tycker är jobbigt, du visste att jag var sån. Du pressade mig ofta till att prata om sådant som du såg tyngde mig, för du visste att jag inte skulle börja prata om det självmant,du visste också att jag förmodligen skulle må bättre av att prata. Men, prata har aldrig varit något för mig. Jag skriver hellre, på något sätt så tänker jag väl att du ska se det här, läsa det här.Du sa också alltid att jag borde ta tillvara på mina talanger, jag glömmer aldrig när du sa att jag skulle söka till Talang och göra en stand up show, du tyckte att jag var himla rolig ibland, alla dessa tråkiga skämt och påhittade karaktärer jag gjorde fick dig oftast att kikna av skratt, och jag älskade att få dig skratta. Som jag mådde bra av att se dig le och vara glad. För en sekund tror jag att du glömde bort allt det jobbiga då, allt det tunga du bar på, allt det jobbiga du varit med om i ditt liv. Sedan sa du något för några månader sen om mitt skrivande, då jag fick min text publicerad i Oktober på Magdalena Graafs blogg, då sa du att jag måste ta tillvara på det, skrivandet. Och jag har faktiskt lovat mig själv att jag skall försöka, för din skull. Jag vill att du tittar ner på mig, ler och säger "vad var det jag sa Suzanne, du kan om du vill, jag är så stolt över dig"
Jag har  tänkt mycket på allt du gått igenom under dina 50 år i livet, hur du klarade av att resa dig upp efter varje bakslag, efter varje besvikelse som du fick gå igenom. Hur gjorde du? Du gick igenom så mycket som ingen annan gör på en hel livstid. Allt du gjorde för mig och mina syskon. Jag minns när jag var tonåring, du hade en period tre jobb. Du gick upp fyra på morgonen för att dela ut SLA tidningar i skövde, sedan gick du till ditt "vanliga" jobb på KSS som undersköterska 7-16, sedan vissa kvällar jobbade du extra som undersköterska. ALLT för att vi skulle bo kvar i huset i ryd, allt för att vi skulle ha det bra, ha mat på bordet och få det vi behövde. Du gjorde så mycket för oss, mamma. Och det grämer mig än idag att jag inte uppskattade det lika mycket då som jag gör idag.
 På den fina och bättre platsen du är i nu. Som jag viskade  i ditt öra på sjukhuset, jag tänker inte säga hejdå till dig, vi ses ju varje dag, inte kroppsligt men jag vet ju att du är med mig i varje steg jag tar, varje andetag jag tar.

Det gör så jävla ont att veta att du inte kommer sitta på första bänkraden på mitt bröllop, att inte se ditt leende mot mig när jag går nerför altaret i brudklänning, att inte se din stolthet där, att inte få ha dig där. Att mina framtida barn inte kommer få träffa sin fantastiska mormor, att du inte kommer busa, lära dem, skratta med dem, förklara och leva ihop med dem. Men vad jag skall prata om dig, särskilt med Julia, min fina systerdotter, vad jag skall förklara för henne att du levde för henne, att du älskade henne så djupt och innerligt att ord finns inte för att förklara hur mycket. Att se er tillsammans var så speciellt, en känsla som inte går att klä i ord, en känsla som ingen människa i världen kan sätta på papper. Ni fann varandra verkligen, hon tydde sig till dig lika mycket som du gjorde till henne och jag kan nästan inte förstå hur fantastiskt det måste känts för Lindha, att se sin dotter vara så mot dig. Jag hoppas att jag och Julia en dag sitter där och hon frågar mig "Hur var mormor?".. Jag skall berätta allt, vad du gjorde för henne, vad du gjorde för oss. Hon kommer bli så stolt, och jag är så innerligt glad att ni fick 1 och ett halvt år tillsammans. Glädjen i dina ögon går inte att beskriva. Hela världen stannade för alla tror jag. Det var så fint att se, geniun familjekärlek mellan er två. Så fint, en sån kärlek. Nej mamma, nu ska jag försöka avrunda här.. Kan du inte ge mig ett tecken på att du ser det här?  Jag hoppas och vet nästan att du är på en bättre plats nu, utan smärta, utan massa vidrigheter. Men som jag sa på sjukhuset mamma, jag tänker inte säga hejdå till dig, vi ses ju varje dag, inte kroppsligt, men jag vet att du är med ig i varje steg, i varje andetag för resten av mitt liv. Så som det alltid varit, så som det alltid kommer att vara. Jag skriver snart igen. Jag älskar dig, you are my hero zemer. Puss och kram Sussie

Vet ni vad jag funderat på det senaste dagarna?

Hela livet är ett enda stort jaktfält, du letar, du söker,och du finner.
Du letar efter det perfekta jobbet som gör att du skinner upp som en sol varje morgon, du letar efter det perfekta huset som du är stolt över att kunna kalla hem, du letar efter det perfekta kläderna att känna dig fin i, du letar efter de perfekta umgänget som du kan lita på och som skall finnas där i vått & torrt för dig. Du letar efter den perfekta mannen som varje morgon tittar på dig och berättar hur fin du är.
Jakt och all detta letande kan ju gå överstyr. Vissa stuner har det gjort det för mig, vissa stunder att jag varit på en sån ivrig jakt att det försummat det jag faktiskt har i livet, just nu.

Jag skäms över det, men jag glömmer ofta bort saker som jag borde vara tacksam av som jag har i livet just nu. Som en familj till exempel. Vänner. De saker som vi tar för givet, varje dag.

 

Jag har svårt att acceptera att livet har sin gång, att jag inte kan planera varenda liten detalj som skall hända, att jag inte har kontroll över allting. Att jag inte kan bestämma när mina drömmar förhoppningsvis går i uppfyllelse.
Jag har också svårt för förändringar ibland, mest handlar det väl om att jag är för bekväm av mig för att ändra ett "vinnande koncept", jag tar ibland det säkra före det osäkra, och det är ju bra, ibland. Men för att växa som människa måste vi ju någon gång hamna där, utanför boxen där vi inte alls är bekväma, där vi inte vet vad vi ska säga/göra eller utrycka oss, men vi är människor, på något jävla vänster klarar vi alltid oss,  vi reser oss upp, tittar tillbaka på den obekväma stunden och klappar oss själva på axeln för att vi klarade ytterligare ett hinder i det vi kallas livet - vi växer.

Förändringar & den ständiga jakten kan vara läskig, men nödvändig. Vi reser, växer sakta men säkert i livet för varje dag som går. Ibland stannar jag upp, summerar förändringen som ligger närmast, är jag nöjd? Är jag lycklig? Men någonstans inom mig så är jag ändå Okej med förändringar, mitt liv kommer ju inte alltid se ut som det gör nu, och det är jag lycklig över att kunna tänka på. Ödet visar min väg, inget ett kontrollfreak kan göra något åt, så, jag ska fortsätta min söndag i soffan, äta upp mitt godis, blicka ut över fönstret och undrar vad ödet tänkt åt mig imorgon.

 

Alltså, jag skulle helst vilja skriva att detta är mitt första försök till en blogg, men då ljuger jag och det har mamma lärt mig att man inte får göra (nåja). Det här är väl min tredje blogg skulle jag gissa på. Japp, 23 år (eller ja i December) och redan hunnit tre bloggar. Men, så här är det faktiskt. Jag har alltid älskat att skriva av mig, att utrycka mig genom tangeterna istället för munnen har alltid varit min specalitè här i livet. Efter att min "krönika" blev publicerad på Magdalena Graafs blogg och all den fina respons jag fick av nära och kära och faktiskt även okända personer så kom gnistan i mig verkligen på allvar. Många berömde mig för mitt sätt att skriva och utrycka mig, och det gjorde mig verkligen varm om hjärtat. Så, nu sitter jag här, klockan är 22.25 för att vara exakt, jag har suttit och irriterat mig på att blogg.se fortfarande har sina fula vanliga bloggdesigner sen sist och som vanligt försöker jag mig på att fixa en själv, men ja, som de flesta vet är mitt tålamod likt en 3 åring så jag gav upp det där ganska snabbt ändå.

Nej men vafan, det här ska bli kul. Jag är lite feg med att "erkänna" att jag ska börja en ny blogg, jag får för mig att alla tycker det är töntigt med folk som skriver bloggar, särskilt har jag fått för mig att killar tycker det. Är det så killar? Tycker ni det är töntigt med bloggar? ..

Äh skitsamma, vi skiter i killar nu och fokuserar på att skriva istället, okej?

Jag hoppas att ni kommer uppskatta läsningen härinne, stavfel, svordomar och kosntiga utryck blir en vardag - men det får ni stå ut med. Det här är jag, Sussie.