Fredag. Det var längesen jag skrev nu. Jag önskar jag kunde säga att anledningen är att jag inte haft tid, fast då ljuger jag. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Anledningen till att jag inte skrivit är att jag tror att du tror att jag försöker spela offer när jag berättar om mina tankar, funderingar och sorg. Jag har tänkt på det i flera dagar, sen imorses satt jag och tänkte på vad mamma skulle säga om mina funderingar kring det här. Hon hade sagt : Men Suzanne, skit i vad folk har och säga, vill du skriva så skriv! Och nu sitter jag här, med så mycket tankar och funderingar, men jag vet inte vart jag ska börja?

 

Att ta på offerkoftan har aldrig varit något för mig, Det är inte synd om mig alls faktiskt. Jag har tänkt väldigt mycket på det här med lycka och strävan efter den. Tar du lycka för givet? Jag har aldrig gjort det och kommer förmodligen aldrig att göra, och om jag gör det måste du säga till mig. Jag vet att hela min värld kan rasa samman på några sekunder, likt en orm griper den sekunden tag i dig och omtumlar dig. Lycka är inte ett mål, lycka är ett tillstånd.

Det är höst ute, kallt, kylan sätter sig i kinderna och den ofamnar mig vänligt men bestämt. Mamma skulle hatat det. Hon gillade inte alls kyla. Men i år välkomnar jag den, det känns att man lever när man går ut. Märkte du att jag skrev "gillade"? Dåtid, inte nutid, inte gillar. Det var första gången jag gjorde det. Jag pratar mycket om mamma med Annelie, det är härligt. Mamma gjorde alltid så, mamma sa såhär, mamma var så rolig när hon gjorde det. Jag vill minnas, jag vill skratta, gråta och ta tag i alla minnen och hålla fast vid dem.Minnen och Julia är det enda jag har kvar av mamma. Julia, min systerdotter påminner mig så mycket om mamma, främst för att jag visste hur mycket glädje hon tillförde mammma. Varje gång jag ser på Julia, ser jag mamma. Varje gång hon går fram till fotot jag har på mamma och "pussar mommo" dunkar mitt hjärta ett extraslag, jag försvinner på några sekunder och minns, jag känner hur ögonen fylls med tårar och jag ler. Jag ler för den tiden jag fick, för alla stunder, positiva som negativa. Jag känner tacksamhet, tacksamhet för att jag är den jag är på grund av Mamma. Jag känner tacksamhet för att Mamma och Julia fick nästan 2 år tillsammans. Tacksamhet.

 

 

Vad gör du där uppe Mamma? Är det bättre  där uppe än här nere? Är du fri från alla sjukdomar och misär? Har du hittat frid? Har du förlåtit allt som hänt dig? Jag tänker på dig varje dag, tittar på en bild på dig, förstår inte, vill inte förstå, kan inte greppa fortfarande. Om 3 månader är det ett år sen. Vad hände? Ett år utan dig. Så orättvis, så jävla orättvist.

 

Vet du, jag ljög för dig i början av texten. Jag tycker visst synd om mig själv, idag gör jag det. Och jag tänker låta mig själv göra det också!

Tack för att du läste och ha en trevlig helg!

/ Sussie