Hej kompisar!
Ni är ju väldigt dåliga på att kommentera nu för tiden, leever ni ? :)

---

Jag kan erkänna att dem senaste åren inte har varit lätt, det började med mammas bortgång Januari 2014... Ett halvår efter, i Maj 2014 satt jag på mitt sommarjobb och fullkomligt bröt ihop. Allt som samlats i mig under 10 års tid rann ut, jag kollapsade, jag orkade inget, jag ville inget. Jag började hos en samtalsterapeut, där fick jag gråta ut, klaga, tycka att allt var så jävla orättvisst. Jag kan inte säga att min terapeut "healade" mig, men det var skönt att komma till någon utomstående och prata med. Gråta, va arg, vara besviken och framförallt - tillåta sig själv att inse att ja, " fan Sussie, du har inte haft det lätt i livet, det ÄR okej att vara nere ibland, du behöver inte alltid vara glad" Jag trodde på riktigt att jag inte kunde känna mig hel igen, framförallt trodde jag på att jag inte kunde känna mig hel utan en man i mitt liv. Jag kunde vara glad ibland, sällan, men det hände. Men då var jag ändå inte i det där euforiska lyckoruset som livet kan & ska ge en. Bara det där geniuna skrattet gjorde jag inte på flera månader. Jag minns fortfarande när det kom, jag och Annelie satt på min balkong och hon sa som vanligt någon rolig kommentar som ara fick det att spritta i hela kroppen, jag asgarvade. Äntligen! Ett riktigt geniunt skratt. Jag var så glad då! SÅ glad över att jag skrattade.

 

April i år när vårsolen började titta fram så kände jag mig lycklig, utan man och utan min mamma. Saknad och ledsamt samtidigt såklart,. men lycklig. Jag trodde att det bara var solen. Men vet du? Jag har varit glad sen dess, jag bara är så himla lycklig i mitt liv just nu. Av ingen anledning alls förutom att jag har kvar min familj på jorden, mitt syskonarn (och en liten till på väg) mina få men fantastiska vänner som alltid funnits där, för att jag fått sommarjobb på KappAhl, att jag kämpat och sökt jobb trots att jag inte mådde bra OCH att jag fixade det!
Psykiskt ohälsa har ökat helt sjukt med åren och det borde ifrågasättas och pratas om mer, alla har dåliga dagar, psykiskt ohälsa är inte bara "en dålig dag". Du vaknar upp varje dag i flera månader...värst av allt år och bara känner att livet är så jävla ovärt!

 

Trots all jävla röra under ett år, alla tankar på "hur tar jag livet av mig själv snabbast" till att sitta här, just nu på min balkong med en kopp kaffe med sex and the city i bakgrunden och gråta, men inte olyckliga tårar denna gången, utan lyckotårar. För att jag är så jävla värd det!