Livet

Hej på dig!

Först vill jag verkligen tacka dig, för dina fina ord och stöttande kommentarer efter mitt senaste inlägg. Du anar inte hur mycket tårar som jag fällde när jag läste så fina kommentarer. Det gör mig lycklig ända in i själen när du säger till mig att mina texter berör. Det är verkligen den finaste komplimangen jag vet, jag älskar ju att skriva och att få det bekräftat att det faktiskt berör någon är en sann lycka.
Vad har hänt sen sist? Har jag fått jobb som krönikör i New York Times? Hehe nej, inte riktigt. I wish ;)

Jag fick äran att gå på Tillsammans mot cancer galan på cirkus i Stockholm förr förra måndagen. En fantastisk, hjärtskärande, vidrig och vacker kväll. Allt i samma paket. Det enda jag tänkte på var Mamma och alla de andra som kämpar/har kämpat mot sjukdomen. Jag kan inte låta bli att gråta nu när jag skriver detta till dig. Programmet hade inte ens sänts i mer än fem minuter innan jag började storgråta, jag grät över alla som hade mist livet, jag grät över alla som kämpar, jag grät över dem som överlevt, jag grät över dem som är anhöriga.. Så fort det kom upp inslag av dessa personer som kämpar så kändes det som ett stort isblock över hela bröstet, ingenting fanns just då, ingenting existerade just då - förutom deras historia. Man kunde se rakt in i deras hjärta och själ, deras smärta över att aldrig kunna se sina barn växa upp, deras smärta i att dem kanske aldrig hinner skaffa barn. Förstår ni den känslan? Jag gör det knappt! Tänk att vara 25 år och vänta på att dö? Det är ju helt jävla absurt! Men jag vill säga till dig att det var en väldigt vacker gala. Alla kändes som ett. Och vet du? Det blev rekord i insamlingen. 88.3 miljoner svenska kronor samlades in den kvällen. Jag ryser i hela kroppen bara jag tänker på det. Förstår du hur många liv vi kan rädda med de pengarna? Förstår du hur många mammor, döttrar, farmor, mormor vi kan rädda och se till så att deras liv fortsätter? Lycka!
 
Jag har länge funderat på hur öppen jag skall vara här inne, vill egentligen inte prata om mig själv alls, vill inte få konstiga blickar på stan, vill inte att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet. Men jag har funderat sedan jag skrev mitt senaste inlägg att det är många av er som skriver att jag berör. Kanske jag kan hjälpa också? Nu skall jag vara jätteärlig mot dig, verkligen jätteärlig. Jag kan räkna på mina tio fingrar som vet om detta om mig. I Maj detta året satt jag på mitt älskade sommarjobb (som jag saknar så oerhört) det var lugnt den dagen, jag satt och knappade på datorn, min kollega/vän och mammas bästa kompis satt ett par meter bort och jobbade. Och det bara brast i mig, allt jag känt de senaste tio åren brast ut i offentligheten. Det var första gången jag släppte ut allt vad jag hade inom mig framför någon. Jag bara grät, sprang in på toaletten och bara grät. Jag gick hem den dagen, min älskade kollega Susanne bad mig att ringa vårdcentralen för att ta tag i mitt mående. Bara det var jobbigt, att ta upp luren och säga "Vad som är fel på mig" Vad skulle jag säga? "Hej, jag heter Sussie, jag tycker att livet är så jävla värdelöst att jag helst vill slippa det?" Jag fick en tid på Vårdcentralen dagen efter. "Du har en depression, Suzanne" sa dem. Jag? Depression? Den fasaden jag hade murat upp under tio års tid hade fullkomligt raserat mig inifrån. Fullkomligt, Det blev värre när mamma gick bort. Jag kände mig likgiltig, hopplöshet. Jag kände ingenting. Absolut ingenting. Hela jag var lika tom som en ballong. Jag hade bara luft inne i mig, syre, men inte mer än så. Jag orkade inte prata med någon, jag orkade inte träffa någon, jag orkade inte gråta, inte vara arg. Jag ville bara ingenting. Jag blev sjukskriven i tre månader. Tre månader, hela sommaren var jag sjukskriven. Jag ber dig som kanske känner/kände som jag. Sök hjälp! Det finns hjälp och du är inte ensam. Okej?



Nu är det November. Just denna dagen, söndagen den 9/11-14 är en bra dag. Jag har haft en del sådana bra dagar det senaste. Inget gör mig lyckligare (förutom en påse godis och min systerdotter då ;) Är jag frisk? Känner jag att livet är så pass bra att jag klarar mig utan mina "hjälpa mig på vägen-medeciner"? Nej, inte än. Har jag hopp om att jag kommer vara så där löjligt lycklig en dag? Jajo, det vill jag tro. Jo, men det tror jag.

Alltså, dem här dagarna är guld för mig. Då en pirrande känsla går igenom hela kroppen och min mun inte kan låta bli att le. Åt vad? Det är just det, jag vet inte "varför" jag är glad idag. Men jag har lärt mig att ge fan i att stanna upp och fundera på varför jag är glad idag. Utan jag ser bara till att njuta som fan av det istället. Just nu, precis nu är jag så tacksam över alla fina människor jag har som gör att mitt leende blir lite större varje gång. Min fina familj och vänner. Tack för att ni orkar med mig, mitt humör, min envishet, mina dåliga vitsar, min dåliga humor, mitt hemska grisskratt när jag asgarvar. Tack!

Tack för att du kanske orkade läsa allt det här..

Hoppas du har en riktigt härlig söndag!

/ Sussie


Kommentarer
Susanne G

Fina Sussie! ❤Så fint skrivet och det berör mig så! Och jag saknar dig på jobbet och önska du varit där! Kram❤❤❤

2014-11-09 @ 20:02:32
Ewa

Så glad att du delar med dig av just dina tankar! Älskar dig!

2014-11-09 @ 22:37:58
Ewa

Så glad att du delar med dig av just dina tankar! Älskar dig!

Svar: tack snälla ewa! älskar dig med!
Sussie

2014-11-09 @ 22:38:00


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

sussiebf.blogg.se

Sussie, skrivtokig tjej som skriver alldeles för djupa saker. Drömmer om att utbilda mig till nagelteknolog och samtidigt ha skrivandet som yrke . Jag vill göra allt, lika snurrig och förvirrad på vad jag vill bli när jag blir stor.

RSS 2.0