2014-02-09 kl. 19.56

Två veckor och två dagar. Som en hel livstid, fast ändå så kort. Två veckor och två dagar innebär 384 timmar utan dig Mamma. 384 timmar av ren och skär saknad och ledsamhet som har tagit över hela mig och mitt liv. Jag känner ingen ork, inget lugn, ingen trygghet, ingen direkt glädje, ingen sorg längre. Jag känner bara tomhet. Tomhet över att aldrig kunna få en kram av dig, tomhet av att aldrig höra dig säga att du älskar mig, tomhet över att jag aldrig kommer att få dig att skratta och le igen.  Ditt skratt fick mig lugn, det var den enda grejen du inte kunde dölja eller låtsas, man såg på dig när du skrattade och var genuint glad, även om det bara var för några minuter så såg man det på dig, ditt fina blänkande leende kunde stanna upp en hel värld och få vem som helst att bli rofylld ända in i själen. Jag går omkring och tänker på dig dygnet runt, varenda minut, varenda sekund av min vakna tid. Det har hänt så många gånger att jag tagit upp telefonen och tänkt ringa dig, fråga om vi skulle ta en kaffe ihop och bara vara. Nu, nu vågar jag inte ens gå in i ditt hem själv, det som till och med var mitt hem i ett år - jag vågar inte. Jag har varit så rädd enda sen du försvann från mig och jag har inte förstått varför. Det känns tomt hemma hos dig, du är ju inte där, du ligger inte i soffan eller sängen. Jag var inne där själv för ett par dagar sen, jag ville hämta en film, det tog mig två timmar och 10 minuter att ta mig till mod att gå till dig, till din lägenhet. När jag väl var där bröt jag ihop, satte mig ner på golvet i hallen och grät.  Efter ett tag reste jag mig upp, gick förbi mitt förra sovrum, sedan tittade jag in i ditt sovrum för att se om du var där. Det var du inte. Och det kom som en käftsmäll, det har det gjort så många gånger nu under dessa veckor. Käftsmäll på käftsmäll att du inte finns med mig längre. Hur ska jag klara mig? Tiden läker inte alla sår. Jag har gett upp mamma och jag är ledsen för det. Men att ha sett dig så svag och sjuk har verkligen tärt på mig, du är min mamma och jag älskar dig så ofantligt mycket, att se dig lida sådär som du har gjort har varit så jävla jobbigt. Jag skulle kunna gjort vad som helst för att få den skiten du hade i din kropp att komma till mig istället, att få slippa se dig lida och ha ont och vara rädd. Du förtjänade inte det, du var den sista människan som förtjänade det. Du som har kämpat hela ditt liv med att bygga upp det du hade, du som kämpat för kärlek, frihet och haft så mycket styrka inom dig. Jag frågar mig själv varför och hur gång på gång. Varför fick du det här ödet? Varför lämnade du jorden så tidigt och så snabbt? Och hur ska jag någonsin le igen och genuint mena det? Hur ska jag någonsin kunna titta på kort på dig och inte brista ut i gråt? Jag tittar på kort på dig varje dag, flera gånger om dagen. Jag vill få bort den bilden där du ligger på sjukhuset, det var inte du som låg där livlös. Det var ditt skal, din kropp. Men inte du, den fina starka, glada och levnadsglada människan som du var, var inte där. Jag har försökt få bort den bilden i  två veckor. Men varje gång jag blundar, tittar så ser jag den bilden, det är inte det jag vill minnas, för det var inte du, det var ju bara ditt skal som var där. Och så fort jag kollar på bilder på dig så gråter jag, du är så fin, ditt fina leende var med på varje bild jag har av dig nästan, du ser så levnadsglad ut, så lycklig. Och det var du ju, vissa stunder. Oftare förut, men jag klandrar dig inte, mamma. Jag vill verkligen vara lika stark som du nu, men jag orkar faktiskt inte. Jag känner mig inte redo för något längre, jag känner mig bara så jävla tom. Hade jag fått bestämma så hade jag helst bara varit hemma, gått runt här hemma i min lägenhet och inte göra någonting, inte prata med någon - utan bara gömt mig.  Så som jag brukar göra är jag tycker är jobbigt, du visste att jag var sån. Du pressade mig ofta till att prata om sådant som du såg tyngde mig, för du visste att jag inte skulle börja prata om det självmant,du visste också att jag förmodligen skulle må bättre av att prata. Men, prata har aldrig varit något för mig. Jag skriver hellre, på något sätt så tänker jag väl att du ska se det här, läsa det här.Du sa också alltid att jag borde ta tillvara på mina talanger, jag glömmer aldrig när du sa att jag skulle söka till Talang och göra en stand up show, du tyckte att jag var himla rolig ibland, alla dessa tråkiga skämt och påhittade karaktärer jag gjorde fick dig oftast att kikna av skratt, och jag älskade att få dig skratta. Som jag mådde bra av att se dig le och vara glad. För en sekund tror jag att du glömde bort allt det jobbiga då, allt det tunga du bar på, allt det jobbiga du varit med om i ditt liv. Sedan sa du något för några månader sen om mitt skrivande, då jag fick min text publicerad i Oktober på Magdalena Graafs blogg, då sa du att jag måste ta tillvara på det, skrivandet. Och jag har faktiskt lovat mig själv att jag skall försöka, för din skull. Jag vill att du tittar ner på mig, ler och säger "vad var det jag sa Suzanne, du kan om du vill, jag är så stolt över dig"
Jag har  tänkt mycket på allt du gått igenom under dina 50 år i livet, hur du klarade av att resa dig upp efter varje bakslag, efter varje besvikelse som du fick gå igenom. Hur gjorde du? Du gick igenom så mycket som ingen annan gör på en hel livstid. Allt du gjorde för mig och mina syskon. Jag minns när jag var tonåring, du hade en period tre jobb. Du gick upp fyra på morgonen för att dela ut SLA tidningar i skövde, sedan gick du till ditt "vanliga" jobb på KSS som undersköterska 7-16, sedan vissa kvällar jobbade du extra som undersköterska. ALLT för att vi skulle bo kvar i huset i ryd, allt för att vi skulle ha det bra, ha mat på bordet och få det vi behövde. Du gjorde så mycket för oss, mamma. Och det grämer mig än idag att jag inte uppskattade det lika mycket då som jag gör idag.
 På den fina och bättre platsen du är i nu. Som jag viskade  i ditt öra på sjukhuset, jag tänker inte säga hejdå till dig, vi ses ju varje dag, inte kroppsligt men jag vet ju att du är med mig i varje steg jag tar, varje andetag jag tar.

Det gör så jävla ont att veta att du inte kommer sitta på första bänkraden på mitt bröllop, att inte se ditt leende mot mig när jag går nerför altaret i brudklänning, att inte se din stolthet där, att inte få ha dig där. Att mina framtida barn inte kommer få träffa sin fantastiska mormor, att du inte kommer busa, lära dem, skratta med dem, förklara och leva ihop med dem. Men vad jag skall prata om dig, särskilt med Julia, min fina systerdotter, vad jag skall förklara för henne att du levde för henne, att du älskade henne så djupt och innerligt att ord finns inte för att förklara hur mycket. Att se er tillsammans var så speciellt, en känsla som inte går att klä i ord, en känsla som ingen människa i världen kan sätta på papper. Ni fann varandra verkligen, hon tydde sig till dig lika mycket som du gjorde till henne och jag kan nästan inte förstå hur fantastiskt det måste känts för Lindha, att se sin dotter vara så mot dig. Jag hoppas att jag och Julia en dag sitter där och hon frågar mig "Hur var mormor?".. Jag skall berätta allt, vad du gjorde för henne, vad du gjorde för oss. Hon kommer bli så stolt, och jag är så innerligt glad att ni fick 1 och ett halvt år tillsammans. Glädjen i dina ögon går inte att beskriva. Hela världen stannade för alla tror jag. Det var så fint att se, geniun familjekärlek mellan er två. Så fint, en sån kärlek. Nej mamma, nu ska jag försöka avrunda här.. Kan du inte ge mig ett tecken på att du ser det här?  Jag hoppas och vet nästan att du är på en bättre plats nu, utan smärta, utan massa vidrigheter. Men som jag sa på sjukhuset mamma, jag tänker inte säga hejdå till dig, vi ses ju varje dag, inte kroppsligt, men jag vet att du är med ig i varje steg, i varje andetag för resten av mitt liv. Så som det alltid varit, så som det alltid kommer att vara. Jag skriver snart igen. Jag älskar dig, you are my hero zemer. Puss och kram Sussie