Vart är du eller är du inte alls?

Ofta, mer på senare tid har jag verkligen funderat, grubblat & grinat över framtiden. Jag drömmer om en fin kille, blivande sambo, blivande man & pappan till mina framtida barn. Nu ska jag vara riktigt ärlig härinne; jag är olyckligt kär för första gången i hela mitt liv. Ni vet, man träffar en fin kille, har den bästa sommaren i ditt liv, känslorna bara växer, känslorna övergår mer och mer till kärlek som växer till någonting mycket större - din framtid. Du ser och önskar inget hellre en framtid med han, din vardag blir mer än jobb och vänner, dim vardag blir att drömma om den dagen han säger att han älskar dig, drömmar om framtid. Likt ett barn springer du runt med ett leende på läpparna och vill egentligen inget annat än att skrika din lycka. Tills "jag kan tyvärr inte se en framtid med dig" dyker upp från dennes läppar. Pang, boom allt det du drömt och längtat efter i flera månader försvinner på bara ett ögonblick. Att säga jag älskar dig till någon och inte.får höra det tillbaka, det gör ont.

Jag är så himla rädd för att bli lämnad, övergiven. Tänk om min Mr right inte finns? Vad gör han nu i såfall? Vet han om att jag finns? Tänk om jag aldrig får uppleva det jag känner för honom nu, för.någon anna igen? För jag vill inte det. Bara tanken på att de jag drömt aldrig kommer ske gör mig panikartad, ångestfyllt och ledsen.
Kärlek övervinner allt..eller?

Väldigt känslosamt och kanske lite diffust inlägg ikväll. Var tvungen och skriva av mig lite.

Natti natt på er fina och kära människor.där ute!
/Sussie, som blev väldigt känslosam

Då gör vi ett försök till då!

Hej!
 
Alltså, jag skulle helst vilja skriva att detta är mitt första försök till en blogg, men då ljuger jag och det har mamma lärt mig att man inte får göra (nåja). Det här är väl min tredje blogg skulle jag gissa på. Japp, 23 år (eller ja i December) och redan hunnit tre bloggar. Men, så här är det faktiskt. Jag har alltid älskat att skriva av mig, att utrycka mig genom tangeterna istället för munnen har alltid varit min specalitè här i livet. Efter att min "krönika" blev publicerad på Magdalena Graafs blogg och all den fina respons jag fick av nära och kära och faktiskt även okända personer så kom gnistan i mig verkligen på allvar. Många berömde mig för mitt sätt att skriva och utrycka mig, och det gjorde mig verkligen varm om hjärtat. Så, nu sitter jag här, klockan är 22.25 för att vara exakt, jag har suttit och irriterat mig på att blogg.se fortfarande har sina fula vanliga bloggdesigner sen sist och som vanligt försöker jag mig på att fixa en själv, men ja, som de flesta vet är mitt tålamod likt en 3 åring så jag gav upp det där ganska snabbt ändå.

Nej men vafan, det här ska bli kul. Jag är lite feg med att "erkänna" att jag ska börja en ny blogg, jag får för mig att alla tycker det är töntigt med folk som skriver bloggar, särskilt har jag fått för mig att killar tycker det. Är det så killar? Tycker ni det är töntigt med bloggar? ..

Äh skitsamma, vi skiter i killar nu och fokuserar på att skriva istället, okej?

Jag hoppas att ni kommer uppskatta läsningen härinne, stavfel, svordomar och kosntiga utryck blir en vardag - men det får ni stå ut med. Det här är jag, Sussie.
 
Nej, jag tänker inte ursäkta mig för att jag tog ett kort med webcameran med sämsta kvaliten i världshistorien.

Vi hörs hörrni!


/ Sussie som slog i tån så jävla hårt nyss att hon vill börja stortjuta o springa hem till mamma egentligen
 

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.

sussiebf.blogg.se

Sussie, skrivtokig tjej som skriver alldeles för djupa saker. Drömmer om att utbilda mig till nagelteknolog och samtidigt ha skrivandet som yrke . Jag vill göra allt, lika snurrig och förvirrad på vad jag vill bli när jag blir stor.

RSS 2.0